Våra webbplatser

Våra webbplatser

Webbkarta        Press        Logga in        RSS

Translate

Webbkarta        Press        Logga in        RSS

Dela:

 Skriv ut sida

”Vi måste lita på Gud”

De har länge fört en enträgen kamp för försoning i Centralafrikanska republiken. Emelie Mararv mötte 2015 Lucien och Josephine Nday i ett samtal om uthållighet och förtröstan.

Text och foto: Emelie Mararv Artikeln publicerades i EFKs tidning Direkt i juni 2015

Lucien Nday

Det är inte lätt att få tag på Lucien Nday, före detta pastor i Eglise Evangélique Baptiste (EEB), EFKs samarbetskyrka i Centralafrikanska republiken, nu pensionerad sedan drygt fyra år. När jag söker honom i hans hem i Berberati en tidig lördagsmorgon möts jag av ett barnbarn i tolvårsåldern. Hon säger att han redan har gått hemifrån för att delta i ett bönemöte och ber mig att återkomma om en timme. Då ska han vara tillbaka. Men när jag kommer dit en timme senare har han just gått igen, till ett annat möte. Och så där fortsätter det. Först i skymningen, när jag för fjärde gången den dagen kommer gående på stigen mellan Berberatis låga tegelhus, möts jag av hustrun Josephine, som berättar att Lucien väntar på mig. Han sitter i en fåtölj på gården, framför ett lågt träbord fullt av brev och anteckningsblock.

– Ursäkta att du fått vänta, säger han urskuldande. Nu ska jag snart iväg igen. Kan du komma hit imorgon klockan tolv?

”Vi måste lita på Gud”

Följande dag slår vi oss ned på paret Ndays veranda, i skydd från middagshettan. Och om det har varit svårt att få tag på Lucien, är det desto lättare att få honom att prata. Josephine sitter med och kompletterar makens uppgifter där det behövs. Det märks att det här är ett par som gått igenom ett långt liv tillsammans.

– Året efter att jag pensionerades blev jag vald till ordförande i Alliance des Evangeliques de Centrafrique (AEC), en nationell sammanslutning av evangeliska kyrkor, börjar Lucien när jag frågar om hans engagemang som pensionerad pastor. Genom det fick jag tillfälle att besöka alla de olika kyrkorna här i Berberati. Vi samlades också varje torsdag och bad för landet och för alla statstjänstemän.

När den företrädelsevis muslimska rebellgruppen Seleka tog makten i landet i början av 2013 genom en statskupp, kom en general vid namn Saad till Berberati med sina män för att ta över det lokala styret. Saad kallade till sig Lucien och de andra ledarna inom AEC och sa till dem:

– Vi är väl också människor. Vi vill att ni ska komma och be även för oss.

– Jag var så rädd, säger Josephine. Jag ville verkligen inte att han skulle gå dit och be med rebellerna. Men Lucien påminde mig om bibelns Ester och sa att vi måste lita på Gud. Sedan gick han och tre andra pastorer till Saads högkvarter. Jag bad hela tiden medan de var där.

Det första besöket hos Saad följdes av fler, och Lucien är övertygad om att denna kontakt och alla förböner bidragit till att Seleka faktiskt inte gjorde sig skyldiga till några allvarliga övergrepp i Berberati.

– När de lämnade stan i början av 2014, efter att deras ledare Djotodia blivit pressad att lämna presidentposten, fick de faktiskt applåder av Berberatis invånare, säger han.

Delaktig i försoningssamtal

Men även om Seleka inte längre utgör ett direkt hot finns mycket att arbeta med när det gäller fred och försoning i Centralafrikanska republiken. Majoriteten av den muslimska befolkningen i landet har fördrivits av anti-Balaka, den väpnade motståndsgrupp till Seleka som i media ofta felaktigt beskrivs som kristen. Det fåtal muslimer som finns kvar i Berberati har varit tvungna att söka skydd hos den katolska kyrkan St Anne och kan inte röra sig fritt i stan.

Sedan årsskiftet har Lucien varit drivande i de försoningssamtal på gräsrotsnivå som hållits i Berberati, liksom i övriga delar av landet. Tillsammans med andra religiösa ledare, däribland även den imam som fortfarande finns kvar i Berberati, har han organiserat samlingar där människor från olika grupper i samhället får träffas och samtala.

– Under dessa samlingar undervisar jag om fred och försoning utifrån bibelord som Hebreerbrevet 12:14*, berättar han. Det finns ett motstånd hos många att prata konkret om hur vi kan arbeta för fred hos oss själva. Jag tror ännu inte att tiden är mogen för det. Men vi kan förbereda oss genom att lära oss mer om fred och försoning, och genom att be.

Får kraft att fortsätta

Lucien tittar på klockan. Han måste snart iväg till nästa möte. Hur orkar han, undrar jag. Blir det inte för mycket?

– Jo, svarar han. Ibland blir det för mycket. Jag försöker delegera uppgifter till andra. Men det finns så mycket att göra. Och när jag ser att arbetet gör skillnad får jag kraft att fortsätta.

– Det svåraste, fortsätter han, är de sammanhang där jag känner att jag inte räcker till. Som när vi besöker fängelset för att be med fångarna. Det är en stor sorg att se deras lidande och inte kunna göra mer för att hjälpa.

Det är dags att åka. Lucien plockar ihop sina saker och går bort till motorcykeln som står parkerad på gårdsplanen. Josephine hjälper honom att komma i ordning. Det sista vi ser av honom när han far iväg mot nästa förtroendeuppdrag är motorcykelns registreringsskylt, på vilken ordet PASTEUR, pastor, är skrivet med stora, svarta bokstäver.

* Sträva efter fred med alla och efter den helgelse utan vilken ingen får se Herren (Bibel 2000)

 

Den här artikeln skrevs 2015. Vill du veta mer om hur situationen i landet ser ut idag? Här kan du se en kort film somlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster Anton Carlsson, EFKs landansvariga för Centralafrikanska republiken, har gjort och som ger en överskådlig bild.länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Evangeliska Frikyrkan    Box 1624    701 16 Örebro    019 - 16 76 00     info@efk.se     webmaster@efk.se    Plusgiro: 900403-7    Bankgiro: 900-4037

Logotyp för Strateg Marknadsföring somar har gjort design och implementerat sidan.
Google+